Ja, då kör vi ett varv till…

Efter en mer teoretisk arbetsdag så avslutar jag med rent fysiskt arbete.

Det är packning till 100% som gäller. Vi jobbar febrilt med lådor, möbler och allt som ska fixas. På måndag går flyget!!!

Innan dess ska huset tömmas, kontoret packas ihop och en artikel skrivas. Japp, vi skriver på en artikel (sedan en vecka tillbaka) som måste skickas in på måndag. Det lär alltså bli rätt så intensivt in i det sista…

Men, även om det kanske låter jobbigt så svävar jag på små rosa moln. Jag är lite euforisk eller snarare manisk. Idag har jag nämligen fått besked om att jag tilldelats ett stort forskningsanslag. O’ la la!!!

Snigelfart

Sniiiiigelfart…

Ibland blir man ju lite otålig. Tänk hur lätt det är att kläcka idéer hit och idéer dit. En helt oansenlig liten grej kan plötsligt sätta igång tankemaskineriet och man vill bara dyka ner i projektet. Dock finns det några stoppklossar. I och för sig kanske de är bra?! Sållar ut de mer galna idéerna – kanske. Stoppklossarna är etikansökningar och forskningsmedelansökningar. Tänk vilken enorm tid som läggs ner på dessa mer administrativa moment. Jag säger absolut inte att de är onödiga, men de fördröjer så mycket…

Det är den ena ansökan efter den andra och har man tur får man lite pengar men % chanserna är inte höga.

Idag var jag i möte med några tänkbara samarbetspartners här i Adelaide. De var riktigt intresserade! Hade flera kreativa förslag på de olika momenten i projektet. Och de var redo att sätta igång – nu. Trist att behöva invänta etikgodkännande och pengatillflödet då.

Fast, jag gick ut i solen med ett stort leende. Härligt att möta kliniker och chefer som är intresserade av forskning och som vågar. Och ser möjligheterna. Innan jag skulle gå så pratade de om att de hoppades att projektet skulle generera en resa till Sverige… Och de såg att detta kunde leda till andra framtida samarbetsmöjligheter också.

Ja, jag får jobba på min otålighet och hålla kvar de på kroken. Det går nog…